I min kristna bubbla

juli 30th, 2013

livets eviga tågande

Posted by hannan in Hanna grubblar och filosoferar, Hannas Vardag    

Jag sitter på stationen i Stockholm med en kopp kaffe. Om en halvtimme tar tåget mig tillbaka till Örebro.

Mest hatar jag det. Hatar att behöva åka bort från Gotland, att åka långt till Gotland. Buss, tåg, buss och väntan å båt. Hepp och 8 timmar är som bortflugna. Och jag som jämt har så bråttom. Bråttom att bryta upp, bråttom att hinna fram. Bråttom att få mig till dels det bästa i livet så fort som möjligt. Helst med genvägar. Men för Gud finns inga genvägar. Jag fick vänta i 27 år på det där som man läser om i romanerna, på det som är vackrare än romanerna. Att se kärleken till mig i en annan människas ögon.
Skulle tåget gått fortare, skulle jag tagit genvägar, då skulle jag nog aldrig fått träffa honom.

Och även om man vid 25 års ålder helt sonika antog att tåget gått för din del, får man inse att sena tåg också kommer fram en dag. Och så gäller alla saker i livet. För dem som söker Herren sammanfaller allt till det bästa, men enligt Guds tidtabell.

Jag är rastlös, skoltrött och vill inget hellre än dra från lägenheten för gott, att flytta från Örebro, till dit han är. Även om det så är ute i havet. Jag är trött på min lägenhet, på all teologi. På det eviga cyklandet och slottet mitt i stan. Men var sak har sin tid. Och Gud säger till mig att ta en dag i taget, ett ögonblick i sänder.

YouTube Preview Image

När mitt tåg äntligen kommer fram kommer han att stå där och vänta. Under tiden bär Gud mig på resan, alla långa sträckor hit och dit som känns som om de stal mig bort från tryggheten. Just där och då och alltid finns Jesus ständigt vid min sida för att ge mig helighetens tålamod och nåd.
Och jag måste komma ihåg detta; att Gud är alltid större. Till och med större än kärleken mellan två personer.

Nä, nu snart avgår mitt tåg mot Örebro. Bäst att inte missa detta nådens år, även fast jag helst skulle vilja hoppa över det och åka någon annan stans.

juni 5th, 2013

Längta mig bort till något nytt

Posted by hannan in Hanna grubblar och filosoferar    

Sommaren tog sitt intåg i mitt liv i dag. Med skolavslutning, den blomstertid och Husspris och Fredrik tillbaka på Gotland.

Som att någon vänder ett stort blad.

Nu är det dags att jobba häcken av sig i stressen på Kaffestugan hela sommaren, och i pauserna och de lediga dagarna är det bara jag. Åtminstone känns det så när skolan inte är vardagen och Fredrik inte längre bor på Götabro.

Jag är så innerligt trött på detta pluggande. Men uppsatsen är inte klar och det är ett år kvar i skolan.

Året som nu idag tagit sitt avstamp kommer dock bli något helt annat och annorlunda. Fredrik kommer vara på Gotland hela det kommande året vilket innebär en massa pendlande. Och jag ska förhoppningsvis hitta ett jobb till att komplettera mina halvtidsstudier, så att jag har råd med hyran och äntligen kan börja spara på riktigt för framtiden. För vad jag längtar efter framtiden..

Att få flytta från denna lägenhet, skapa något nytt, förhoppningsvis med Fredrik, få en tjänst i en församling eller något annat och på riktigt få utmanas i ordets och handlandets tjänst för Guds rike.

Det är läskigt att hoppa ut för stup, men oftast också befriande. För därnere brukar oftast Gud stå och fånga mig med nya förunderliga händelser och planer. Så jag längtar mig bort till Guds famn, ner för stup och att vaggas i vackra dalar, upp för berg med min mästare i hand.

mars 17th, 2013

Bloggutvärdering och möjlig slutkläm

Posted by hannan in Hanna grubblar och filosoferar    

Okej, bloggen har lite dött ut får jag erkänna. Men jag tänker att det är just så som predikaren i Gamla Testamentet säger; att var sak har sin tid. – Det har funnits en tid nu under typ 4 år eller något som skrivlustan värmt tangentbordet ständigt och nästan jämt, men den tiden kanske nu är förbi.

Funderar jag på varför, så får jag nog analysera de underliggande syftena med att jag alls startade bloggen, varför jag skriver/skrev så mycket. Jag tror att det beror på följande underliggande faktorer:

  1. En kompis startade en blogg och jag blev inspirerad.
  2. Underbara Clara blev min idol och jag ville vara henne, leva hennes liv
  3. Ett rop på bekräftelse; se mig, hör mig, tyck om mig, älska mig!
  4. killar?/pojkvänslängtan?

Hmm… jo, jag älskar att skriva, leka med ord, begrunda vackra fraser och poetiska låttexter, så här fick ju det komma i funktion. Dessutom fick jag ju möjlighet att dela med mig av detta till er som läser.

Min lägenhet ser numera ut som en slags UnderbaraClara-fantasi med en stor touch av gamla väckelsedrömmar och Jesusporträtt. Inklusive tre pelargonier.

Och denne min Herre Jesus Kristus Messias och frälsare, lär jag mig mer och mer för var dag som går, att Han ser mig, hör mig, tycker om mig och älskar mig. Det bevisade Han för mig inte minst då det, utan bloggens hjälp skulle jag vilja våga påstå, givit mig det största hittills i mitt liv.

Fredrik har kommit in i mitt liv, och det är en ynnest. Någon som lämnar charmerande meddelanden i kylen eller på datorn lite då och då, och ett fång pussar. Att få ha en person vid sin sida så. Att få bli älskad så, det är sannerligen en ynnest. En ynnest att få bli mer och mer kär i denna person för var dag som går och jag kan inte förstå dess djup.

En annan tid har dykt upp som jag måste bevara. Tid för en person och inte en datorskärm. Jag vet inte om bloggtiden är över, vi får se, men jag vill poängtera för dig detta:

1Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen:
2en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
3en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
4en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
5en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
6en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
7en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
8en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

9Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? 10Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. 11Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. 12Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. 13Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.

14Jag vet att vad Gud gör består för alltid,
ingen kan lägga något därtill,
ingen kan dra något därifrån.
Så handlar Gud för att man skall bäva inför honom.
15Det som är har redan varit,
det som kommer har redan funnits.
Gud letar åter fram det flydda.
januari 20th, 2013

Puh! Guds omsorg och tuktan

Det skrek i mig, längtade och bankade efter det där som man sett i sååå många filmer; kärleken med stort K. Så jag spanade desperat omkring (vilket nog i många fall märktes), och log fint och vackert så att några killar föll. Men inte rätt kille. Jag frågade mig hur i hela vida världen det hela skulle gå till. Okej, om man blir kär… sen då? Jo, först krävs det antagligen att den andre parten alls är intresserad tillbaka. Men i de flesta fall var det inte så, eller så var jag  inte intresserad i den.

Du förstår, hela min uppväxt har varit präglad av nån slags diskriminering som fått mig att tro att var välvillig, snäll handling hade en baktanke, ett ont uppsåt. Eller om det kanske mot all förmodan ringde en kille gång på gång, och envist ville få med mig på ditten eller datten, då fattade jag inte varför i hela världen han ville hänga med mig. Jag menar, han har väl andra vänner än mig? Vi känner ju knappt varann? För inte är han intresserad av mig. Nej det vet jag ju att jag är tjock och konstig. Det har ju folk berättat för mig tidigare år, och alla de killar jag blivit intresserad av har dissat mig. Det måste ju varit av en tydlig anledning. Eller hur?

Jag ”visste” att bröllopsplaner och bröllopsdrömmar inte var för mig, för det kommer då inte att vara något som händer mig. Jag ”visste” att prat om pojkvänner och kärlek var något som bara var på låtsas egentligen, så jag spelade med med den bittra ”vetskapen” i bakhuvudet. Jag vågade aldrig be Gud bönen att jag skulle få träffa mig en livskamrat, eftersom jag ansåg att jag bara skulle lura mig själv och göra mig själv till åtlöje. – Ett av alla mina sätt att gardera mig själv från besvikelser.

Men ändå. Det där jagandet jag trots allt sysslade med. Som en envis liten flämtande mus som inte ville ge upp, som tappert vägrade lyssna på ”faktan” i min hjärna. Det tog kol på mig. Jag fick en massa många nya ytliga bekantskaper och hängde på otaliga te- och spelkvällar med en massa frikyrkofolk. Men kvar var en ensam förvirrad tös som bara ville bli älskad bortom den där glättiga tappra fasaden.

Jag försökte vara någon annan. Någon annan coolare tjej än den lilla, tysta, mobbade Hanna som ingen ville umgås med. Jag rentav försökte fly bort från henne, ja bort från allt som man kan tänkas associera med främlingskap och utanförskap. – Inklusive de människor som var lite utanför, tysta eller udda. Jag tror jag i röran glömde bort att älska människorna i min närhet. Jag tror jag glömde bort att stanna upp och lyssna till mig själv, vara jag.

Jag tror jag glömde bort det stora i att lära mig älska mig själv först innan jag kan älska någon annan.

Jag antar att Gud såg hur jag höll på och förstod att något måste förändras. Han besvarade min skakiga, viskande bön som jag tillslut vågade be med ärligt skrikande hjärta först för ett år sedan. 8 månader har snart gått sedan jag fick mitt livs första kyss och blev given en Fredrik i min hand.

Livet har förändrats, så jag har förändrats. Den där stressen och ivern att göra allt, hinna med allt, träffa alla, le åt allt och kunna allt, – den finns inte där längre. Jag har förstått att jag inte kan vara alla till lags, göra allt hela tiden.Jag behöver inte vara perfekt, för det finns det ingen som är.

Istället har jag kommit hem till en varm stuga, till ett tryggt hem med en brasa och en gungstol där jag får vara fullt ut bara jag. Att andas, känna vilan och tryggheten mitt i allt som måste göras runtomkring. Det är Guds kärlek och omsorg.

Jag har fått förstå att jag duger som jag är och är älskad som jag är. Jag har fått inse att det är bättre med få nära vänner än hundra ytliga. Och jag har fått lära mig värdet i att våga vara sårbar, för där kan människor älska dig, där kan Gud bära Dig.

Gud är stor och i det vilar jag!

————

Men Gud!… Vad med  alla mina tjejkompisar som lika desperat längtar som jag gjorde? Varför kan du inte svara på deras böner?

december 17th, 2012

Nu förkunnas Friden; Kristus kommer till mänskligheten!

Posted by hannan in Guds ord och kampen, Musik och allt däremmellan    
YouTube Preview Image
november 22nd, 2012

Varje dag vaknar jag upp och väljer Dig!

Posted by hannan in Dikt & Prosa, Guds ord och kampen, Hannas Vardag    
Hej.
November, denna gråa trista månad som liksom bara ligger och stör mellan vackra höst-oktober-dagar och julens glimrande ljus över allt. Och det är inte bättre idag. Vädret ute är sånt där riktigt grådaskigt dis att man helst vill krypa ner ännu längre ner under täcket. Fast det är inte värt det.
Hellre går jag upp och tar tag i morgonbestyren, pussar älskling hejdå och tar mig till skolan. Säger ja till Jesus ännu  en gång och väljer att stå stadigt i Honom, med alla frustrationer, rädslor, skratt och leenden det innebär. Detta är dagen som Herren gjort!
—-

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet,
hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.

Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till
alla våra barn och fattiga.

I vår Herres Jesu Kristi namn.
Amen

/Franciskansk välsignelse och bön av Philip Yancey

november 10th, 2012

I min kreativa process

Posted by hannan in Hanna pysslar & pyntar    

Nä, nu tycker jag vi tar och packar in lite julklappar…

oktober 31st, 2012

Onsdagsbestyr

Posted by hannan in Hanna bakar och lagar gott, Hannas Vardag    

Det luktar mumma.

Med Sinatra i högtalarna tar jag en svängom och knåpar ihop äppelpaj till morgonens fika till vår lilla gruppsamling i skolan. Fina onsdag. Så blir jag munter och tänker mindre på hur mycket jag saknar en viss gotlänning.

Till helgen kommer min kära syster yster, vilken glädje!

oktober 29th, 2012

Läskigt och underbart

Posted by hannan in Hanna grubblar och filosoferar    

Fredrik tar kort medan jag sminkar mig, och dagarna flyger iväg.

Hemma i Örebro igen, efter att han åkt båten med mig till Nynäs från Visby, och sen tog samma väg tillbaka igen samma kväll. Vilken karl!

Allt nytt och livet att vänja sig vid, finna sig själv igen och förstå vem jag är mitt i allt det här. Det är spännande, besynnerligt och lite läskigt men underbart. Guds försyn och i Hans armar vilar jag

oktober 22nd, 2012

Höstpyssel

Posted by hannan in Hanna pysslar & pyntar    

Plötsligt var det inte lika väsentligt att hålla igång skrivandet av bloggen längre. Allt resande hit och dit som mest är mig till glädje, allt plugg och viljan att få nån slags fri tid mitt i allt detta.

Men så insåg jag att folk ju faktiskt läser den, kanske till och med ofta. Så er kan jag ju inte svika. Så här ni helt enkelt ett random inlägg. Håll till godo:

Så mitt försök till fri tid är ett maniskt stickande. Även i skolan, för det är ju så kul! Vad är bättre i vinter än ett par ullstrumpor i klassiskt pippimönster?

Bröd. När det börjar bli tomt i frysen så får man ju fylla på. Köpebröd – släng dig i väggen!

Hösten är inte riktigt min årstid. Vissa bli vårdeppiga, men jag brukar i allmänhet drabbas av höstdepp. Allt e ju så mörkt (kanske inte så trist längre, men än då).

Det ända positiva är väl att man får ännu mer skäl till att använda sin kreativa sida. Är det inte rosor gjorda av höstlöv så är det kanske att göra höstfint på toa. Var annars liksom?

Å så var det dags att packa för ännu en resa till visby. Yeaj, jippie, hurra! Hej så länge!

Next Page »
  • Monthly

  • Blogroll (Länkar)

  • Meta

    • Subscribe to RSS feed
    • The latest comments to all posts in RSS
    • Subscribe to Atom feed